du. alltid du.

Du säger att du är svår att älska men du är ännu svårare att sluta älska, som Märta Tikkanen skrev så ärligt om sin Henrik. Vad du än gör, så skulle jag förlåta dig varje gång. Hur lång tid du än behöver på dig så kommer jag att vänta tiden ut. Mitt tålamod för dig är livslångt. Min hängivelse är total. Och även om jag innerst inne vet att jag aldrig kommer att få lika mycket som jag ger, så skulle jag ge dig allt jag har. En gång sa du att du är oförmögen att älska, men att du älskar mig. På de orden livnär jag mig ännu. Du är en kod som inte går att knäcka, en rebus utan svar men jag har gett mig tusan på att jag ska lösa dig. Mitt huvud säger att kampen för dig är förgäves, men mitt hjärta kommer aldrig att sluta slå sina slag för dig. Min största sorg i livet var den när jag förlorade dig. Än idag förstår jag inte hur man kan sörja en förlust av något man aldrig har haft.
0 kommentarer

hösten, vintern, våren.

Jag tänker terminerna som varit. Den långa hösten som aldrig ville ta slut, men som tillslut mynnade ut i vinterns mörker. Jag minns tröttheten. Hur väckarklockan stod permanent på 05:20, och hur jag tog mig upp efter fem timmars sömn. Jag minns klådan. Den som jag lät vara, som etablerade sig och slog rot. På oron som lindade in mitt hjärta i gråa moln, och på otillräckligheten som brände sig fast i allt jag kände och gjorde. Tillslut fanns inga ursäkter kvar. Hur jag sträckte mig i tystnaden för att försöka nå fram. Bland oroliga blickar och vaksamma ord, men alltid med argumentet att någon annan har det värre. För alla vet ju det som visat sig gång på gång - att jag klarar mig. En maskros som letar sig upp bland betongens sprickor efter en karg vinter. Det är så lätt att släppa, det svåra är att stanna kvar.
0 kommentarer