hösten, vintern, våren.

Jag tänker terminerna som varit. Den långa hösten som aldrig ville ta slut, men som tillslut mynnade ut i vinterns mörker. Jag minns tröttheten. Hur väckarklockan stod permanent på 05:20, och hur jag tog mig upp efter fem timmars sömn. Jag minns klådan. Den som jag lät vara, som etablerade sig och slog rot. På oron som lindade in mitt hjärta i gråa moln, och på otillräckligheten som brände sig fast i allt jag kände och gjorde. Tillslut fanns inga ursäkter kvar. Hur jag sträckte mig i tystnaden för att försöka nå fram. Bland oroliga blickar och vaksamma ord, men alltid med argumentet att någon annan har det värre. För alla vet ju det som visat sig gång på gång - att jag klarar mig. En maskros som letar sig upp bland betongens sprickor efter en karg vinter. Det är så lätt att släppa, det svåra är att stanna kvar.
0 kommentarer