london is always a good idea.

 
Från Sussex tog vi oss till Oxfordshire och checkade in i Henley-on-Thames, vilket är där de spelar in Morden i Midsumer. Där var det pyntat med färggranna pimplar i Union Jack's kulörer och det låg second hand-butiker i var och varannat hörn. Vi hittade för övrigt så mycket fint i secondhand-väg när vi befann oss i England.
 
 
En dag var det dags att bege sig till Highclere Castle, vilket är slottet där Downtown Abbey spelades in. Slottet är bara öppet under vissa perioder, eftersom det faktiskt är en familj som har det som "landställe". Vem har ens ett slott som landställe?! Vi hade i vart fall förbokat biljetter för att få komma in. Tyvärr fick man inte ta några bilder inomhus, men det var oerhört pampigt.
 
 
Vi for till den otroligt vackra universitetsstaden Oxford. När vi skulle åka därifrån höll vi dock på att inte komma ut ur staden, utan vi körde runt i säkert en timme utan att förstå var vi egentligen befann oss.. Sådant är ju alltid roligt när man tänker på det i efterhand, men där och då var det lite krisvarning pga att vi bägge två var ganska kaffetörstiga och allmänt trötta. Till slut lyckades vi i alla fall ta oss upp på rätt väg, och jag fick muta mamma med glass och kaffe (funkar alltid) i en lanthandel längs vägen.
 
 
Så fina byar. Här kan man ju absolut tänka sig att bosätta sig ett tag!
 
 
I mitten av andra veckan på semestern åkte vi tvärs över hela landet, ned till den sydvästra spetsen där den lilla badorten St Ives ligger. Blir alltid lika fascinerad av hur vattennivåerna förändras i och med ebb och flod. Jag  kan inte låta bli att tycka att det ser så sorgligt och ödelagt ut när båtarna ligger strandade och tången ränner längs sandbotten. 
 
Den salta havsluften gjorde mitt hår alldeles ulligt och jag kände mig mest som ett fuktigt utegångsfår.
 
 
Vi gick på Tate Museum och till Barbara Hepworth Museum and Sculpture Garden. Jag blev växt- och krukinspirerad och njöt av de ljusa, men lummiga, ytorna. 
 
 
Och på kvällarna blev det såhär fint när solen gick ned i horisonten! St Ives var en gammal konstnärskoloni, och är fortfarande fullt en samlingsplats för konstnärer som åker dit för att öppna ateljéer och studios där man som privatperson får köpa verk.
 
 
Sista helgen i Storbritannien gjorde vi London, men jag tog märkligt nog väldigt få bilder där. På lördagen gick vi på Portobello Market i alla fall. Förra gången jag och Elin var i London så har jag för mig att vi gick dit men att det inte var särskilt mycket marknad över det hela. Nu var det i alla fall full kommers! 
england london resa st ives
0 kommentarer

not all those who wander are lost.

Slutligen har jag landat i Uppsala efter att ha hängt och flängt en hel del. Igår hoppade jag och pappa på tåget uppe vid Riksgränsen och tidigt imorse rullade SJs nattåg in på perrongen ett par minuter före beräknad ankomsttid. Med etthundrafemtioen kilometer i benen har vi gått längs svensknorska gränsen i princip så pass långt norrut man kan komma i vårt avlånga land. En vecka utan mobiltäckning, el och element men fylld av vedbrasor, kaffe bryggt på smällt vatten från glaciärer och en herrans massa pulvermos. Ikväll har jag köpt hem cola dagen till ära, och planerar att sitta och surpla i mig den, plöja olästa blogginlägg och njuta av ledighetens sista kravlöshet innan allvaret drar igång imorgon igen. 
0 kommentarer

sussex, kent, england.

 
För prick en månad sedan far jag iväg till England. Slutade jobbet vid halv fem-snåret på fredagen, sov till halv tolv på lördagen och åkte till Arlanda på söndagen. När vi landade drygt 2 timmar senare hämtade vi ut vår lilla hyrbil, som vi senare kom att döpa till Polly. Med mamma som bilförare och med mig som kartläsare slank vi sedan iväg mot vårt första stopp i Sussex. 
 
 
Vi bodde på ett oerhört vackert ställe som en gång i tiden var ett katolskt kloster, för att under kriget vara ett sjukhus för krigsskadade och nu alltså drivs som hotellverksamhet. Framför ingången till hotellet låg en vacker örtaträdgård belägen. 
 
Första kvällen var vi lite schackmatta så vi beslutade oss för att, en smula fantasilöst, äta middag på hotellet. Jag åt rökt lax, potatissallad och kokt sparris. Somrigt och gott!
 
 
Dagen efter vaknade vi upp fulla med verksamhetslust och riktade in kompassen mot Kent, för att besöka Chartwell. Chartwell ägdes och beboddes av Winston Churchill med familj i över 40 år, men drivs nu av National Trust. Vi köpte inträdesbiljetter för att få komma in i huset (där man tyvärr inte fick fotografera), och medan vi väntade på att få bli insläppta gick vi runt och beundrade den makalösa egendomen och öppna landskapet som bredde ut sig nedanför. 
 
 
En annan dag tog vi bilen längre söderut och körde till Charleston för att besöka ägorna där Bloomsbury-gruppen (en kulturelit med intellektuella konstnärer och tänkare som levde under första halvan av förra sekelskiftet) umgicks. För ett ögonblick kändes det som att vi befann oss i södra Frankrike då solen brände i nacken, trädgården täcktes av soltorkad lavendel och den putsade stenfasaden kläddes av murgröna och vildvin. 
bloomsbury charleston chartwell england kent sussex
0 kommentarer